Industriavtalet har sedan 1997 satt riktmärket för övriga löneavtal - och alla som arbetar har sedan dess sett lönerna öka med närmare 50 procent. På riktigt, alltså efter inflation. Hela Sveriges ekonomi har gynnats av att vi har låtit de exporterande företagens förutsättningar på världsmarknaden bestämma löneökningstakten även i övriga branscher. Dessa är ju ofta leverantörer till industrin och därmed en del av vad som gör vårt land konkurrenskraftigt.

Det kan vara svårt att ta på vad konkurrenskraft är, men om vi vill vara ett bra land att leva i då måste vi också vara bäst på vad vi gör. Det är konkurrenskraft!

Strax innan jul krävde facken inom industrin löneökningar på 2,8 procent. LO-förbunden som inte ville samordna sig med industrin kräver 3,2 procent! Hur ska ett företag vars egna priser i bästa fall ligger still kunna klara sådana kostnadsökningar? Hur påverkar det jobben? Och har facken glömt att den senaste avtalsperioden har reallönerna ökat med ca 3 procent per år utan att produktiviteten har ökat?

Sverige och vår omvärld har många utmaningar och då behöver vi en ansvarsfull avtalsrörelse. Unga och nyanlända står långt ifrån arbetsmarknaden - inte minst i vår region. För att fler ska ha en möjlighet att komma i arbete och kunna skapa en egen framtid måste trösklarna in på arbetsmarknaden sänkas. Då kan fler gå från bidragstagare till skattebetalare och bygga på vår gemensamma välfärd.

Därför är det viktigt för återhämtningen i svensk ekonomi att förhandlingarna har tillväxt och jobb i fokus. Det behöver Sverige och det behöver vår region.

Lotta Petterson
Regionchef Svenskt Näringsliv