Om pendeln, som slår.

Arbetets söner sluten er alla
till våra bröder i syd och i nord!
Hören I ej hur mäktigt de skalla
ut över världen befrielsens ord?
Ur den förnedrande träldomens grift,
upp till en hedrande ädel bedrift!
Oket med påskriften: "Bed och försaka!"
länge oss nertryckt i mörker och nöd;
Människovärdet vi fordra tillbaka.
Kämpa för rättvisa frihet och bröd!

Våra föräldrar sjöng den sången, ”Arbetets söner”. Den skrevs 1885 av Henrik Menander och tonsattes av kantorn i Lunds domkyrka, Nils Peter Möller. Arbetarrörelsen i Sverige har sjungit den genom åren. Kanske än i dag. Nåja, alla våra föräldrar var inte socialdemokrater, men de var under lång tid många fler än de som inte var det. 1938 fick socialdemokraterna majoritet i riksdagen och behöll regeringsmakten till 1991. Sedan har det växlat.

”Kämpa för rättvisa, frihet och bröd”
Den tanken har fostrat oss som växte upp under 40-, 50, 60-, 70- och 80-talen. Man kan se det på minst två sätt:

1. Rättvisa är ett så självklart begrepp i Sverige att vi knappast reflekterar över det. Barnen kräver exakt lika mycket läsk i glasen på kalaset, den som fuskar på jobbet eller matchen är värd allt förakt, skattesmitare ska inte komma undan när vi andra gör rätt för oss.
2. Friheten är självklar. Jag ska få säga, tänka och tycka vad jag vill. Resa vart jag vill. Köpa vad jag vill. Ingen ska säga åt mig vad jag ska göra.

Det är ingen tvekan om att decennierna efter andra världskriget innebar en otrolig framgångssaga för Sverige. Vi fick uppleva en levnadsstandard ingen kunde drömma om. Pensionssystem, försäkringssystem, jämlik skola, en fantastisk jämlik vårdapparat byggdes upp, samtidigt som Sverige hade en av världens starkaste försvarsmakter och näringslivet blomstrade som aldrig förr.

Människovärdet?
”Rättvisa, frihet och bröd”, det fick vi, mer än våra föräldrar någonsin kunde drömma om. Men glömde vi inte något på vägen? Hur gick det med människovärdet, det som vi fordrade tillbaka i sången? Med alla trygghetssystem som vi har uppfunnit borde det ju inte finnas någon som klagar på någonting i det förlovade landet Sverige. Och ändå fylls våra sociala medier, tidningar, Aktuellt och Rapport och Dagens Eko av missnöjda människoröster.
Det tycks vara problem överallt i vårt lyckorike. Utom i underhållnings- och sportprogrammen och dröm-dig-bort-pressen.
Studerar man lite vad som upprör våra föräldrars barn och barnbarn i dag är det de som begår vidriga brott som mord, våldtäkter, inbrott och misshandel. Ja, det är förfärliga brott som måste bekämpas. Det skapar otrygghet, att sådana brottslingar går fria.
Det gör att vi känner att ett sådant brott kan drabba vem som helst, när som helst. Mig också.
Men stopp ett tag, likadana brott begicks också under de sk ”rekordåren”, när Sverige byggde en miljon lägenheter på 10 år, när maskinerna gick dygnet runt och Sverige ropade på arbetskraft från Grekland, Italien, Turkiet och var som helst ifrån, bara de kom hit och byggde vår välfärd. Men det förekom mord, våldtäkter, inbrott och misshandel då också. Men brottslingar då sprängde kassaskåp, slog varandra blodiga vid Folkets park, våldtog kvinnor, mest i det egna hemmet, och nattetid bröt sig in i bostäder, kiosker och affärer.

Då fanns det inte någon grupp att skylla på. Men nu tar man för givet att det är människor som flyttat hit till vårt land, eller de som kommer hit och tigger på våra gator som på något sätt skulle stå för brottsligheten. Det gör de också, några stycken. Men de finns knappast i de kriminella motorcykelgängen. Inte heller i bankernas kriminella penningstvättssystem, eller i styrelserummen hos våra pensionsfonder som flyttar våra hopsamlade slantar till egna konton.
Inte heller de våldsamt överbetalda sparkade bankdirektörer och företagsledare som plötsligt har en egen pensionsfond i miljardklassen på Jersey Island eller i Panama.
Så frågan är det där med människovärdet. Om vi är arbetets söner, så är vi alltså bröder och systrar med alla, som gör ett hederligt arbete. Vi som arbetar och utför ”en hedrande ädel bedrift”. Är det rättvist att stora delar av det vi arbetar ihop flyttar ut från landet med ett fåtal stormrika, som frågar ”Vad fan får jag för pengarna jag betalat i skatt?” De tycker väl också att det är orättvist att pensionärer inte har råd med sylt på pannkakan.

”Bröder i syd och i nord”.
Ja är det skillnad på folk och folk? Har bröderna från ”syd” stulit något ur munnen på dig från ”nord”? Har de inte ”gjort rätt för sig” när de räddade livet på sig och sina barn undan de ryska bomberna? Eller när de tog sig ut när Milosevics serbiska armé sköt rakt in i Sarajevo från kullarna runt staden? Varför ska de annars ”återvandra”, för att några här tycker att de är i vägen, på grund av sitt ursprung, namn, religion, språk, kultur och vanor?

”Befrielsens ord”.
Våra föräldrar och morföräldrar hörde hur befrielsens ord mäktigt skallade ut över världen, ut ur den förnedrande träldomens grift. Men de tänkte sig nog inte att barnbidrag, a-kassa, försörjningsstöd, anhöriginvandring, uppehållstillstånd, asyl, sjukkassa och pension bara skulle gälla vissa människor. Det där förfärliga som den fredliga medborgarrättsrörrelsen i USA kämpade mot på 60-talet var fruktansvärt orättvist. ”Rasmotsättningar” kallades det. Usch, sånt ska vi inte ha här i vårt trygga Sverige. Eller?

Claes Jenninger