Detta är ett debattinlägg
Artikelns innehåll representerar ej nödvändigtvis redaktionens egna åsikter.

Claes Jenninger

Det är i katastrofer vi förändras

30/4 kl. 18:32

Författaren, skribenten och debattören Claes Jenninger skriver månadens debattartikel som handlar om människan i kris.

Ta hand om er! Hur då?

Tidningar, tv-kanaler, radio, sociala medier översvämmas med mer eller mindre upprörda inlägg om Coronapandemin. I alla former redogörs för antal smittade, stolliga uttalanden, hätska utfall mot politiker och forskare, hur grafiska bilder ska tolkas, svarta rubriker om insjuknade länsvis och dödsfall. Oroväckande många tycks ägna sig åt endast detta, dag efter dag. I medierna avslutas ödesscenarierna mycket ofta med de lite äppelkäcka orden: Ta hand om er! Jag undrar bara: Hur då?

Det är många bland oss som just nu får sin förankring i världen radikalt uppryckt med rötterna. Många är hemma dygnet runt i karantän, antingen för att de misstänker att de bär på en smitta, andra för att de lärt sig att de tillhör en riskgrupp, med begränsad rörelsefrihet. Och så ska jag ”ta hand om mig”.

Fler och fler stannar också hemma därför att de är permitterade från jobbet, helt eller delvis. Eller ännu värre, har just förlorat sitt arbete. Det innebär både att man tvingas till en gnagande sysslolöshet och accelererande oro för sin ekonomi. Hur ska det gå med huset vi just belånat, eller husbilen vi amorterar på? Och resan, som inte blir av. Hur ”tar man hand om sig” då?

Eller när skräcken för smittan tar över hela mig, med mamma på intensiven, och barnen som hostar. Hur ska jag ”ta hand om mig”?

Det är på riktigt!

Rädslan i vårt samhälle är på riktigt. Den ska tas på fullt allvar. Den drabbar alla likadant, gör ingen skillnad på fattig och rik, man eller kvinna, ung eller gammal. Den drabbar vem som helst, urskillningslöst. När allt det vanliga förs bort i en flodvåg jag inte kan kontrollera, återstår bara jag själv och mitt liv och de jag har ansvar för. ”Ta hand om mig”. Hur då?

Det brukar sägas, att varje katastrof för något gott med sig. Så är det, men det kan man inte inse, förrän man fått distans till den första chocken. Och den reagerar vi olika på. Somliga kastar sig över siffrorna i sin ekonomi. Andra sorterar tvätt eller städar på vinden. Men under tiden bearbetar vi den, och letar efter vår framtid.

När hela huvudet kokar

I veckan har en person, Markus Torgeby, skymtat i press och TV. Han skrev 2015 en bok, Löparens hjärta, som handlar om hur han fick nog av världen, fylld av intryck och krav på uppmärksamhet tills ”hela huvudet kokade”, som han sa. I stället valde han att i stället leva ensam i skogen i fyra år. Det var visserligen en självvald isolering, men en klokskap vi kan lära oss av. Han orkade inte leva med att vardagen erbjöd för mycket att välja på. Han kunde inte ”hitta sin egen riktning”, kunde inte lyssna på sig själv. Han insåg att han var tvungen att ge sig själv en chans, att ta hand om sig själv.

Vi lever i våra vanerutor, som vi tar för givna i vardagen. Men de är ju inte det, vi har själva valt dem. Hur ofta gör vi räkenskap med hur mycket vi ägnar åt sport på TV, dricker öl med kompisarna, kopplar av på ”AW” (after work)? Jag frågar, för det tycks vara de vanligaste vanorna man uttrycker att man saknar i pandemitider. I stället väcks intresset för sådant man kan göra hemma, se på TV-serier, läsa böcker, ja, eller lyssna på e-böcker, laga spännande mat, umgås digitalt.

Det är i katastrofer vi förändras

Det är intressant! För det är i katastrofer vi förändras. När cirklarna rubbas (Archimedes) kan nya tankar och frågor få plats. Nya dörrar öppnas. När världen och villkoren är som de är, kan det enda som kan påverka den vara, hur jag själv förhåller mig till situationen. Det är ju det tema som de flesta av våra kära berättelser och sagor bygger på. Vi följer med intresse den utsattas väg till upprättelse och framgång, för att inte säga till lycka. Den fattige mjölnardrängen får till slut prinsessans hand. För vi vill ju att sagor alltid ska sluta lyckligt.

Vi ska inte nonchalera ensamhet, sjukdom, eller ekonomisk misär. Men de scenarierna blockerar våra tankar. Och det finns alltid någonstans en möjlighet att fokusera på något annat, se något positivt i situationen. Man kan söka det jag själv kan påverka, ge sig själv en chans. Att inte se bara motgångarna. De nya möjligheter som uppdagas, hade jag antagligen inte kunnat se, om inte det här hade hänt. Jag kanske aldrig hade upptäckt den som behövde hjälp, som just jag kunde ge. När mina valmöjligheter blir färre, kan det bli lättare att jag ser vad jag faktiskt behöver, när jag stänger av allt annat. Så som Markus Torgeby beskriver.

Ta hand om sig. Ja, hur gör man det? Kanske börja med att reflektera över sina rutiner, som inte längre finns där. En kär människa kan inte ersättas. Ägodelar har sitt värde bara när man har dem. Men mitt eget värde disponerar jag själv över. Det kan ingen eller ingenting ta ifrån mig, vad som än händer.

 

Claes Jenninger

 

---------------------------------------------------

Anna Idell

CFANYTT

http://www.cfanytt.se

Denna artikel är publicerad på CFA Nytt via Yodo News.

Anna Idell

Anna Idell

CFANYTT

Från Gävle, Gästrikland

Medlem sedan 2019-08-20

Jag heter Anna Idell och driver CFA-Tidningen - din pulsmätare i samhället och CFANYTT - Community för alla goda nyheter.
Vi är media för Dig so... Läs mer

Kommentarer

Ingen har ännu kommenterat denna artikel, du kan bli den första!

Vad vill du läsa?

Publicera

Mer läsning

Google översättning

Senaste nytt

Nyhetsbrev

Hjälp

Stäng

Information: Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse. Genom att fortsätta surfa godkänner du detta. Läs mer