Tusentals medborgare i vår region har aktivt valt bort de offentliga utförarna. Även medarbetare i de privata välfärdsföretagen i vår region har gjort ett aktivt val; från att tidigare varit hänvisade till en arbetsgivare finns nu möjlighet att byta arbetsgivare, precis som för alla andra yrkesgrupper. Man är inte längre inlåst om man valt att utbilda sig till lärare, vårdbiträde eller sjuksköterska.

Reformerna kom inte ur tomma intet utan var tvärt om en följd av ett ökat missnöje bland befolkningen när det gällde välfärdstjänsterna, inte minst en obefintlig valfrihet. Dessutom hade produktiviteten sjunkit i den offentliga sektorn. Resultatet blev en liberalisering av det svenska välfärdssystemet.

I början av maj släpptes en märklig utredning signerad Illmar Reepalu. Den är ett resultat av politisk kohandel där man låtit ett marginalparti styra svensk politik inom ett av de allra viktigaste politikområdena; välfärden. Redan på förhand hade regeringen klargjort både vad som var problemet och hur det skulle lösas. Utredningens uppdrag var att mejsla ut detaljerna i en illa genomtänkt lösning på ett problem som inte existerar. Att resultatet blev ett haveri är inte så konstigt.

Att mäta kvalitet i tjänster är ibland svårt men inte omöjligt. Det finns ett etablerat forskningsfält där man sysslar med att utveckla och förfina metoder för att mäta just kvalitet i tjänster. Privata och offentliga utförare i välfärden arbetar intensivt med att förbättra metoderna för att mäta kvaliteten. En rimlig ansats hade varit att utredningen med öppna och nyfikna ögon närmat sig dem som idag arbetar med dessa frågor.

Utredningen kapitulerar istället totalt inför frågan om att styra och reglera via kvalitet. Utredaren Reepalu lägger sig platt och konstaterar bara att det inte går. Bland annat utrycker sig Reepalu i en debattartikel; ”Att använda kvalitetskrav för att minska välfärdsföretagens höga vinster är däremot inte realistiskt.”

I det här sammanhanget kan vi också nämna att de sammanlagda vinsterna i de privata företagen uppgår till cirka 0,6 % av kostnaderna för välfärden. Ingen kan väl på allvar mena att dessa 0,6 % avgör välfärdens framtid?!

Utredningen är ett sällan skådat haveri men den är också ett svek mot alla dem i vår region som varje dag arbetar i välfärden och strävar efter att hitta metoder för att mäta och förbättra verksamheten. Utredningen är också ett svek mot oss medborgare i regionen som istället för att få en utredning som fokuserar på hur välfärden vi betalar med världens högsta skatter ska bli bättre, ägnar sig åt populistisk jakt på just de aktörer som står för den starkaste drivkraften att modernisera svensk välfärd. Så – svik oss inte mer, fokusera istället på rätt saker för en bättre välfärd.

Lotta Petterson
Regionchef Svenskt Näringsliv