Göransson gifte sig 31 maj 1842 i Gävle med Catharina Elisabeth Sehlberg, född 30 juli 1820 i Gävle, död 29 mars 1878 i Högbo. Hon var dotter till grosshandlare Nils Jakob Sehlberg och Catharina Charlotta (född Vicklund).
Genom skolgång i hemstaden Gävle och praktik 1838—40 i Frankrike, England och USA förvärvade G. en god praktisk språkkunskap, särskilt i engelska, och kännedom om handelsförhållandena i dessa länder. Snart efter hemkomsten upptogs han 1841 som delägare i den Elfstrandska firman. Senare blev han en av Borgerskapets femtio äldste och i samband med koleraåret 1853 valdes han även till deras ordförande, sedan han häftigt hade kritiserat sin företrädare för otillräckliga åtgärder mot epidemin. Efter faderns död 1850 och sedan hans äldre kusin Daniel Elfstrand P:son hade avlidit 1856 var G. den ledande delägaren i firman Daniel Elfstrand & Co, som drev en mycket omfattande och mångsidig verksamhet. Skeppsbyggen och sjöfart — även på transoceana hamnar — var av ålder några av firmans viktigaste verksamhetsgrenar; till exempel hade man ännu 1858, då avvecklingen av rederirörelsen hade börjat, ett tiotal fartyg i sjön, från fullriggare till briggar och jakter. Export av stångjärn, plank och bräder och andra svenska stapelvaror var en annan viktig verksamhet. Dessutom drev man grosshandel i traditionell stil med importerade varor som specerier, salt och guano. En viss bankirverksamhet förekom också.
G. förvärvade snabbt anseende för driftighet och redbarhet, och han medverkade vid tillkomsten av flera större företag i Gävletrakten. 1849—66 var han styrelseledamot i Gefle Manufaktur AB i Strömsbro (som startats av bl a Per Murén och Lars Johan Hierta), Sveriges första registrerade aktiebolag. 1853 valdes han till medlem av den kommitté som skulle förbereda järnvägsförbindelsen med Falun, och 1855—58 tillhörde han styrelsen för Gefle-Dala järnvägs AB. Tillsammans med grundaren av Korsnäs Sågverks AB Korsnäs, G de Laval, och gävlegrosshandlaren G L Schoultz ingick Göransson i dess »arbetande direktion» och tillhörde 1855—61 styrelsen. Under sina talrika resor till England förde han ofta ekonomiska förhandlingar för Korsnäsbolaget.
Före 1854 hade firman Dan. Elfstrand & Co endast rent tillfälliga kontakter med Högbo bruk och man sålde aldrig deras järn. Detta år blev Högbo bruk, som från 1736 hade tillhört medlemmar av släkterna Hierta och Nordenadier, till salu. Förvaltare August Lundeberg på Forsbacka försökte få till stånd ett konsortium för köpet och erbjöd Dan. Elfstrand & Co att ingå i detta. Lundebergs förhandlingar ledde till köp. Redan från början var dock G, den som styrde och ställde på bruket, och efter ett par år hade den Elfstrandska firman löst ut de två andra deltagarna i konsortiet. 1856 blev Elfstrands ensamma ägare av Högbo bruk med underlydande egendomar, bl a Edske masugn. Den gamla bruksherrgården vid Högbo användes av G:s familj som sommarbostad.
Högbo var ett stångjärnsbruk av traditionell typ; smedjorna med tyskhärdar och vattenhjulsdrivna hamrar var nyligen ombyggda. Efter köpet ägnade G inte järnhanteringen vid Högbo någon synnerlig uppmärksamhet och den fick fortsätta i gamla hjulspår. Till Högbo hörde en vattenhjulsdriven husbehovssåg, som försågs med ångmaskin, brukets stora sparade skogar lämnade timmer och en inte obetydlig sågning av plank och bräder för export kom i gång. Ett misslyckat försök att med engelsk personal sätta igång tegeltillverkning gjordes även.
I London hade Dan. Elfstrand & Co sina förbindelser med firman Hoare, Buxton & Co, där G:s gode vän Pontus Kleman var delägare. I april 1857 hade Hoare, Buxton & Co köpt Henry Bessemers svenska patent på ståltillverkning för 10 000 pund. När G i början av maj 1857 var i England för att diskutera stångjärns- och plankaffärer samt anskaffa en ångblåsmaskin till Edske masugn, fick han höra talas om Bessemers uppfinning och erbjöds att förvärva 1/5 av det svenska patentet till ett pris av 2 000 pund. Köpet är bekräftat i brev från Hoare, Buxton & Co 23 maj, undertecknat av Stuart Lane. 1 000 pund betalades i juni, resten skulle betalas 31 dec. Genom denna tillfällighet inleddes G:s arbete med bessemermetoden. På hans uttryckliga begäran upprättade en engelsk advokat ett i juridiska former avfattat köpekontrakt. Det var en välbetänkt men tidskrävande åtgärd; det stora pergamentsdokumentet förelåg underskrivet först på senhösten 1859.
Det är ovisst om G och Henry Bessemer träffades personligen i maj 1857. Hoare, Buxton & Co förteg eller var ovetande om, att ingen engelsk licensköpare och inte ens uppfinnaren själv hade lyckats upprepa de resultat Bessemer i sitt föredrag 11 aug 1856 sade sig ha nått på sommaren samma år. De i England sålda licenserna måste alla återköpas av Bessemer.
Det överenskoms att en i England verksam svensk ingenjör vid namn C J Leffler skulle vara Bessemers observatör vid igångsättningen i Sverige. I samråd med Bessemer lämnade Leffler det tekniska underlaget för den beställning av ugnar, blåsmaskin och ångpanna som Hoare, Buxton & Co på G:s vägnar lämnade till Manchesterfirman W & J Galloway i juni 1857. I augusti samma år började monteringen vid Edsken under ledning av en maskinuppsättare från firman. Han var den ende engelsman som var på Edsken under anläggningstiden. Det är betecknande för den fart, varmed G fick saker och ting gjorda, att den första bessemerblåsningen vid Edske masugn kunde äga rum redan första veckan i nov 1857.
G var inte med när bessemerblåsningarna sattes i gång, och det finns ingenting som tyder på att han besökte Edsken före slutet av dec. Han var strängt upptagen av ekonomiska bekymmer. Liksom flera andra stora London-firmor gjorde Hoare, Buxton & Co konkurs under den svåra kreditkrisen nov 1857. Många firmor i Hamburg som hade affärsförbindelser med Sverige måste också inställa sina betalningar. Trots intensiva ansträngningar att få till stånd stödaktioner drog dessa fallissemang med sig en våg av betalningsinställelser i Sverige. 5 december måste Daniel Elfstrand & Co begära sig i konkurs. 7 december utsågs gode män i konkursen, bland dem G. Att detta var en mycket dyster tid för honom är självklart; det framgår bl a av ett brev till äldste sonen Henrik, som då var i Schweiz för studier.
För att få pålitlig information om vad som försiggick på Edsken bad G den kände verkstadsägaren, »mekanikus» C F Lindahl i firma Lindahl & Runer i Gävle att resa till Edsken i början av december. Hans rapport är bevarad. Av ett par stålgöt, som undantagsvis blivit acceptabla, framställde Lindahl med egen hand i Robertsholms smedja diverse verktygsprover av god beskaffenhet. När G i mitten av december bad Jernkontoret om stöd i någon form, bifogades de av Lindahl tillverkade proverna.
Vid borgenärssammanträde 22 december beslöts att konkursboet skulle få betala återstoden av likviden för patentet och fortsätta driften vid Edsken och Högbo. 5 och 7 januari 1858 besökte Jernkontorets representanter Edsken och Högbo, och stödda på deras rapport beviljade Jernkontorets fullmäktige 15 januari ett lån på 50 000 rdr (riksdaler) riksgälds. Direktör Andreas Grill utsågs att som Jernkontorets representant följa arbetet på Edsken. G använde Jernkontorets lån för att skaffa utrustning för stålsmide till Högbo.
Direktör Grill samt dåvarande bergmästare C O Troilius och direktör P D Malmqvist, också de från Jernkontoret, lämnade vissa värdefulla råd angående masugnsdriften vid Edsken. Efter avbrott för därav föranledda ändringar i hyttan upptogs driften ånyo 4 mars 1858. Då hade man också övergivit de från England levererade, mycket svårskötta stjälpbara bessemerugnarna och övergått till fasta ugnar, ungefär lika dem Henry Bessemer använde vid sina första försök. De fasta ugnarna var tillverkade vid Forsbacka och inmurade med eldfast material från Höganäs. Under våren 1858 kunde G göra ofta återkommande men i regel korta besök vid Edsken.
Traditionen om bessemermetodens genombrott vid Edsken Fredriksdagen 18 juli 1858 bygger nog på en efterhandskonstruktion, eftersom denna dag traditionellt var en familjefest i det G:ska hemmet. Av Grills rapporter framgår att alla väsentliga tekniska förbättringar i förfarandet var vidtagna redan i mitten av maj, men det är givet att metoden sedan måste »köras in». Från mitten av juli sker emellertid en störningsfri produktion av stålgöt med utbytet av prima göt stadigt på en försvarligt hög nivå: bessemermetoden hade förvandlats från ett genialt hugskott till en industriell stålframställningsmetod. Detta kunde dock inte omedelbart stå klart för någon; ännu långt in i augusti är G osäker på om man verkligen är vid målet. En helt rationell hantering blev det först sedan professor V Eggertz vid Falu bergsskola i början av 1862 kunde ange en enkel och snabb metod att bestämma kolhalten i stålet.
På hösten 1858 utsmiddes några göt från Edsken i Sheffield i närvaro av både Henry Bessemer och G. Bessemer köpte omedelbart 100 ton tackjärn från Edsken. Det levererades i november och han fick då snart klart för sig hur tackjärnet måste vara beskaffat för att man därav skulle kunna framställa goda stålgöt direkt från bessemerkonvertern. Själv arbetade han vid denna tid med omsmältning i degel av produkten från bessemerugnarna, en dyrbar och tidsödande omväg. Något erkännande eller någon ekonomisk hjälp för sitt pionjärarbete fick G aldrig från Henry Bessemer, bortsett från ett snävt omnämnande i ett föredrag inför Institution of Civil Engineers 24 maj 1859.
Det fordrades ett stort mått av optimism och ihärdighet att genomdriva dessa bessemerförsök vid Edsken, trots opposition från vissa fordringsägare i den Elfstrandska konkursen. Utan G:s förhandlingsskicklighet och dominerande personlighet hade inte medel blivit tillgängliga från konkursboet och genom lån från Jernkontoret och olika kreditinstitutioner i England och Sverige. Bessemermetodens genombrott skulle med all säkerhet ha försenats. Hur beträngd den ekonomiska situationen var, belyses av att man upprepade gånger måste söka uppskov med avbetalningarna till Jernkontoret. Av detta lån avskrevs slutligen 16 666 rdr jämte viss ackumulerad ränta i maj 1862 »till förmån för den som haft tron, mödan och uppoffringen».
När det gällde att introducera den nya varan — götstålet — på marknaden, skydde G inga mödor eller kostnader. Han företog många och långa resor, och han utnyttjade även reklammetoder, som vid denna tid var mycket ovanliga för ett järnbruk. En annons om stål från Högbo (= Edsken) förekom i Aftonbladet 9 maj 1859. Han hade ett utpräglat sinne för »Public relations» betydelse, och när prins Oscar rätt improviserat besökte Edsken 1 okt 1860, skrev G till sonen Henrik och beklagade sig över att han inte hann få någon reporter till Edsken från »The Times». Han ber Kleman att i efterhand söka få in en notis i tidningen.
G insåg snart, att varken Edske masugn eller Högbo bruk vore lämplig plats för den större anläggning, som den nya stålframställningsmetoden fordrade. Efter åtskilliga diskussioner fann man en sådan intill Gävle-Dala järnväg några kilometer väster om Jädraån på mark, som ägdes av Högbo bruk. Svårare var att finna kapital. Efter mycket långa förhandlingar bildades i slutet av 1861 Högbo stål- och Jernverks AB, egentligen som samarbetsorganisation för ett antal bruk och verkstäder. Först senare fick G gehör för sina planer att anlägga ett nytt järnverk för bessemermetodens exploatering. Finansieringen vilade bl a på stadsmäklaren J Holms åtagande att svara för bolagets behov av likvida medel och på lån från England. Ägarna till de bruk som ingick i koncernen tillsköt föga kapital utöver bruken. 1863 sattes det nya järnverket, som i juni 1862 fått namnet Sandviken, igång. Därigenom blev G inte fri från ekonomiska bekymmer, snarare tvärtom. Holms soliditet vacklade och i januari 1865 gick han i konkurs. I september detta år uppges hans tillgångar vara 1 383 000 rdr och hans skulder 7 310 000 rdr, vartill skulle läggas det belopp som Holm var ansvarig för i Högbo-bolaget. Förgäves sökte G, senast i nov 1865, att rädda situationen genom att få till stånd ett engelskt bolag, som bl a skulle överta Högbo-bolaget. I mars 1866 måste bolaget gå i konkurs, och 16 mars slog Sandviken igen driften. Som en följd härav gick även G personligen i konkurs.
Högbo-bolagets och G:s konkurser väckte stort uppseende ute i landet. I april 1866 förekommer en initierad artikel i GHT, vars författare hårt kritiserar de metoder som använts för att finansiera dels bessemerförsöken vid Edske masugn och dels den senare bolagsbildningen. I en ledare varnar tidningen samtidigt engelska finansmän för att inlåta sig på svenska projekt, som ej stödjes av flera välkända personer. Namn namnes ej, men det är av sammanhanget uppenbart att G och Pontus Kleman avses i den kritiserande artikeln.
Högbo-konkursen avvecklades först på försommaren 1868. Konkurstiden var svår, särskilt för arbetarna vid de drabbade bruken, ej minst vid Sandviken och Edsken, där det rådde hungersnöd 1867. I en rapport från platschefen i Sandviken våren 1867 berättas, hur ett trettiotal man varit inne på kontoret och begärt mat: ». . . om vi inte få något att äta återstår bara att vi lägga oss att dö, och då får bolaget skaffa kistor och det blir också dyrt för bolaget ...». G lyckades få fram pengar från konkursboet till mjöl och sill åt arbetarna i Sandviken för att lindra den värsta svälten. Han såg också till att ortens skollärare, som avlönades av bruket, var med i den minimala stab av månadsavlönade tjänstemän, som stannade under konkurstiden. Barnen fick ej lämnas att driva vind för våg.
Efter konkursavvecklingen kunde järnverket i Sandviken övertas av ett nytt bolag, Sandvikens Jernverks AB (numer Sandvik AB), som hade bildats av G:s söner och vänner. G:s äldste son Henrik övertog chefskapet, som fadern på grund av sin personliga konkurs ej kunde åtaga sig. Denne förblev dock bosatt i Sandviken, dit han efter en kort tid på Högbo hade flyttat från Gävle under verkets byggnadstid, och han förblev verksam i företaget som rådgivare.
Genom sträng hushållning lyckades G komma därhän, att hans eget konkurstillstånd kunde hedersamt avvecklas 1878. När Per Muren från Gävle, som gjorde en synnerligen värdefull insats i det unga bolagets styrelse, lämnade denna 1883, var G oförhindrad att träda till som styrelsens ordförande. Samtidigt fortsatte han sin rådgivande verksamhet i tekniska och samhälleliga frågor, och han skötte även Jernverkets bankaffärer. Själv har han karakteriserat sig som »kassadirektör». Han kallades aldrig annat än »konsuln».
Under Sandvikens första decennier rådde ett patriarkaliskt regemente på bruket. Även om G inte var chef för företaget tryckte han i mycket sin prägel på det. Han kände ett starkt ansvar för de anställdas välfärd. Bruket bekostade skolor och kyrka; bruket skulle inte drivas uteslutande som en apparat för att förtjäna pengar åt delägarna.
I sina yngre år var G mycket häftig och hetsig till humöret, och han var en temperamentsfull brevskrivare. Tilltagande ålder dämpade dock häftigheten. Under sin tid i Gävle var han en intresserad och skicklig ryttare; det berättas att han framförde sitt frieri till Betty Sehlberg till häst. Han deltog aktivt i den nystartade skarpskytterörelsens övningar, så länge han bodde kvar i Gävle och tiden medgav. Han var över medellängd och hade en tung kropp. Under de sista åren av sitt liv var han besvärad av sina knä-och höftleder och hade mycket svårt att förflytta sig utomhus. Han åkte alltid i en låg vagn eller släde, även korta sträckor. Det är därför mycket karakteristiskt, att han avbildades sittande, när Theodor Lundberg skulpterade den staty som restes framför Jernverkets kontor till 100-årsminnet av hans födelse.
För sina insatser fick G mottaga många hedersbevis och erkännanden. 1865 erhöll han Jernkontorets stora guldmedalj. Den motivering som åtföljde medaljen sammanfattar och karakteriserar hans arbete med bessemermetoden på ett utmärkt sätt. Medaljen utdelades »för det utomordentliga nit och den ovanliga ihärdighet, varmed han befordrat den Bessemerska järn- och stålberedningsmetodens genomförande och utveckling i riket». Internationellt sett var hans insats av betydande värde, genom att han förvandlade Henry Bessemers geniala hugskott till en industriellt funktionsduglig stålberedningsmetod tidigare än någon annan, tom tidigare än uppfinnaren själv. För denna insats hyllades han vid flera tillfällen av Iron and steel institute i London.

Per Carlberg
Artikeln finns på: https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Mobil/Artikel/13449
Sandviken 1871

Huvudkontoret 1891. Antalet anställda i verket är 1 120 (foto Carl Larssons Fotografiska Ateljé AB)