Hans Rubert, eller Hasse som han kallas, är en stark personlighet med ett gott humör som glatt delar med sig av sina starka kunskaper till de som vill veta mer om styrketräning. Han föddes i Furuvik för 74 år sedan. Intresset för sport och idrott var stort redan i tidig ålder.
– Vi spelade hockey och fotboll och ordnade egna 10-kamper. Jag hade alla rekord inom friidrott i huvudet, till skillnad mot idag, berättar Hasse.
Fotbollsproffset Gunnar Nordahl som då vann skytteligan i Italien var en av idolerna liksom många av alla de duktiga hockeyspelare som fanns i stan.
– När man fick veckopeng så sprang man till kiosken för att köpa tuggummin. För i dem fanns det samlarbilder med alla möjliga idrottsstjärnor på.
Intresset för tyngdlyftningen uppstod dock tack vare friidrotten.
– Jag hoppade stav för Huge och tränaren tyckte att jag hade för svaga armar i förhållande till benen. ”Du springer bra men är klen i armarna”, menade han och fortsatte, ”ta till skivstången så skall du se att det händer grejer!”
Lärde sig styrketräning av Arne Tammer
Så Hasse köpte en mindre stång som vägde 40-50 kg med vikter och tränade hemma i föräldrahemmet i Furuvik.
– Det var långt till träningshallar och fanns inte bil på samma sätt på den tiden men det fungerade bra ändå, förklarar Hasse.
I 14-års ålder började han köpa Arne Tammers populära brevkurser i styrketräning och de gav i detta fall synnerligen gott resultat.
– De innehöll alla tänkbara rörelser för styrka som är väldigt bra. De flesta borde köra igenom dessa även idag. Eftersom det är rörelser utan redskap som stärker allt - med minimal risk för skador!
Skolgången vid den här tiden var sju klasser och en fortsättningsskola på sex veckor.
– Jag började jobba i skogen när jag var 14 år, berättar Hasse. Jag fick hugga ensam och det fanns hur mycket som helst att göra då det var stormfällning. Visst kan man väl tycka nu att det väl farligt då det verkligen fanns risk för att fastna eller bli ihjälklämd.

”Valbo-Pelle” och juniorlandslaget
När han fyllt 17 år så hade en som tränade inne i Gävle noterat ynglingen med skivstången på flaket och frågade om han inte ville följa med dit.
– Det var Gävle Gymnastikförening som höll till på Norrtull, minns Hasse. Det var ett härligt gäng som tränade där. Bland annat ”Valbo-Pelle” Pettersson som då hade tränat i tre år så han blev man ju imponerad av. Ganska snart blev han en riktigt bra tävlings- och träningskompis och vi hade mycket kul genom åren.
I den nya miljön blev det sedan tyngdlyftning för hela slanten så det dröjde inte länge innan Hasse blev med i juniorlandslaget.
När gymnastikföreningen lade ner lyftningen som gren på grund av lokalbrist så gick Hasse och ”Valbo-Pelle” över till Sandviken där de vann ett lagsilver i SM 1965. Sedan återvände de dock till Gävle och Gävle Kraftsportklubb som bildats då man fick egna lokaler när Strömbadet byggdes. Den klubben har han därefter varit trogen genom åren. GKK flyttade efter några år till egna lokaler i Stenebergsskolan på Brynäs som byggdes 1966 för att sedan flytta till dagens lokaler i Kraftsportens Hus på Sörby Urfjäll 1992.

En av Sveriges främsta
Hasses meritlista är både lång och imponerande då han senare under karriären även sadlade om till styrkelyft och under några år var en av Sveriges främsta inom både tyngdlyftning (idag ryck och stöt) och styrkelyft (benböj, bänkpress och marklyft). Han har inte mindre än 35 distriktsmästerskap i tyngdlyftning och har blivit svensk mästare fem gånger. Dessutom har han tagit fem silver och lika många brons. I styrkelyft blev det tre silvermedaljer och tre brons.
– Jag körde parallellt under ett par år i början av 80-talet och drog då på mig en axelskada, berättar Hasse. Det var väl kanske inte helt lyckat att kombinera explosiva ryck med tunga bänkpress, även om det var förbaskat roligt.
Fram till i början av 70-talet så innehöll tyngdlyftningen även en tredje gren som hette press. Till skillnad från ”stöten” så fick man inte göra ett utfall med benen utan stod stilla för att pressa så mycket som möjligt på raka armar ovanför huvudet.
– Jag gjorde 160 kilo i 82-kilosklassen, berättar Hasse. Jag var bara fyra kilo från världsrekordet och jagade det som tusan men hela grenen togs bort från lyftningen i samma veva som jag kommit så nära, så det var lite snöpligt. Man ser faktiskt på utvecklingen av lyftarna sedan dess att de fått lite annorlunda stil med smäckrare överkropp och tyngre ben.
Slog ”Hoa-Hoa” Dahlgren
På 70-talet upplevde Sverige sitt hittills främsta årtionde i sporten där namn som Bo Johansson och Hans Bettemburg var framträdande. Den största stjärnan för gemene man var nog Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren.
– Vi tävlade mycket mot varann och det var riktigt nära att jag tagit ett SM-tecken av honom bara jag hade följt ”Valbo-Pelles” coachingråd. Men jag fick slå honom hemma i Stenebergsparken sen istället, ler Hasse.
Genom åren så har det även blivit några profiler som han själv har hjälp med träningen.
– Inge Hammarström var bara 17 år när han flyttade hit från Timrå så han fick jag hjälpa till att bygga på sig lite och när sedan Lennart ”Tigern” Johansson blev tränare i Brynäs, i slutet av 70- och början av 80-talet så körde vi en hel del med dem i gamla Brynästvätten under ett par säsonger. Jag minns att vi kombinerade det med utomhusträning där de fick springa med varann på ryggen och tacklas, garvar Hasse.
Om det var Hasses förtjänst att de höll på att åka ur ett år men vann ett annat låter han vara osagt.
– En riktigt kul episod var en liten kille på 9-10 år som tränade judo i Stenebergslokalen intill vår. Han kom över och frågade om jag inte kunde göra ett träningsprogram. Jag sa åt honom att hänga med och träna i stället. Jag tänkte att den där lilla sprattelgubben orkar väl inte mer än ett par veckor.
Det blev 15 år. Killen hette Anders Bergsröm och resultatet blev Sveriges främste tyngdlyftare genom tiderna. Den förste att lyfta över 400 kilo sammanlagt.
– Han kom regelbundet och alltid exakt i tid. Det var fantastiskt kul att ta del av hans framgångar. Vi har hållit ihop genom åren sedan dess och snackat mycket träning och har haft samsyn i det mesta.

Betongblock krossat på bröstet
Vanlig tyngdlyftning och även styrkelyft kan lätt framstå som ganska tråkigt med långa tävlingar även för dem som är initierad och detta var något som Hasse tog fasta på och började därför ganska tidigt att showa lite utanför de gängse ramarna.
– Det var kul att göra lite roliga grejer som att lyfta bilar och även bli överkörda av sådana på uppvisningar. Jag arrangerade kraftgalor tillsammans med konstnären och styrketränaren Leif Formgren där han krossade betongblock med slägga på min bröstkorg och en gång fick en jätte på 140 kilo hoppa ned på mig från en plint.
Man kan ju undra hur träningsdosen ser ut idag för någon som har tränat mer än sextio år.
– Jag skulle vilja påstå att det inte skiljer sig så mycket, menar Hasse. Jag tränar varann dag och det har jag gjort större delen av mitt träningsliv. Visst har jag testat andra varianter som sex dagar i veckan men det blir för mycket. Däremot cyklar och promenerar jag flera dagar men det räknar jag som vanlig motion. Skillnaden är väl att det var större belastningar förr.
Men att än i dessa dagar fortsätta lyfta vikter som 250 kilo i marklyft, 200 i benböj och 140 i bänkpress gör de alla flesta på klubben, oavsett ålder och vikt, både imponerade och lite avundsjuka. Dessutom framstår Hasse som en otroligt fin förebild att man kan hålla sig både stark och vital i ansenlig ålder.
Färdig med tävlandet
Många frågar om han inte skall vara med och tävla i de så kallade Veteran-VM som anordnas årligen men det är inget som intresserat den gamle storlyftaren.
– Näe, när jag hade tävlat 35 år i sträck så var det många som sa att nu lär du väl ge dig. Men när samma människor nu säger att man skall börja om igen så tycker jag att det räcker, garvar Hasse.
Visst har det blivit en del skador och skavanker av den hårda träningen genom åren men det är inget som hindrar från nya arbetsamma pass, snarare tvärtom.
– Jag har vant mig och träna det jag vill jag göra ändå, resonerar Hasse. Att bara gå och deppa håller inte och sluta finns inte om man inte får en för svår sjukdom förstås.
Att få tävla och vinna är naturliga drivkrafter när man utövar en idrott men på frågan om det är någon egentlig nytta eller fördel med att vara stark så har han svar på tal.
– En dag i vintras hade det fryst en osynlig ishinna som jag inte såg när jag klev ut på bron. Jag föll med fötterna rätt upp och dundrade på ryggen nedför alla trappstegen. Frugan Kerstin hörde hur det small och kom ut för att titta. Jag undrade själv hur det egentligen hade gått när jag låg där. Det gjorde ont men jag blev inte skadad så där fick jag i alla fall ett kvitto på att det är bra med styrketräning. Visst känner jag att man blir äldre men jag upplever att man håller sig vital av träningen. Jag har aldrig legat på sjukhus, inte haft ett dygn av influensa och upplever att jag haft ett starkt, rikt och hälsosamt liv.

Ser träning som en självklarhet
Att fler skall börja träna oavsett om de är unga eller äldre med en del krämpor är en självklarhet tycker Hasse.
– Har man ont någonstans så gäller det att hitta på en rörelse runt om kring som både lindrar men samtidigt stärker upp. Man skall inte sluta att träna däremot skall man vara försiktig och värma upp bra, gärna med stretching. Då kan skador ge med sig självt. Jag tror inte på att enbart bryta och bända hos kiropraktorer utan egen träning. Vill man börja är det är bara att komma till ett gym (träningslokal) och fråga några som kan. Använd ögonen och se hur de gör som är bra och hur värmer de upp med mera. Dessutom blir de flesta glada om någon frågar och berättar gärna vad de vet för att hjälpa till.

Värdepapper och barnbarn
Den pensionerade skogshuggaren och senare lastbilschauffören är således folkpensionär sedan flera år och träningen är fortfarande en mycket viktig pusselbit i tillvaron även om en del annat börjat ta tid i anspråk.
– Jag har intresserat mig för värdepappershandel över internet i många år och det har varit mycket stimulerande. Visst är det både glädje och sorg då det är som att åka lite av berg- och dalbana men numera så är det barnbarnen som tar över allt mer av fritiden så jag hinner inte med så mycket annat. När det gäller klubben så har vi fått en mycket bra styrelse de senaste åren vilket gjort att alla som tränar verkar trivas och man har gjort mycket åt lokalerna både vad det gäller utrustning, målning och fått upp vår historia på väggarna i form av tavlor. Det är roligt.
Där har han har nyligen fått en egen avdelning uppkallad efter sig (Hasses Hörna) och där finner man, förutom ett antal minnesvärda bilder, även ofta Hasse själv i full fart med att lyfta största möjliga vikter några dagar i veckan. Varannan för att vara exakt.

Text och foto: Joe Formgren
SvenskPress.se