Grundsyftet är bra; motverka korruption, förhindra kartellbildning, jäv och säkra kvalitet i offentlig verksamhet men det fungerar inte i praktiken.
Ytterligare en försvårande omständighet är kommunernas eller regionernas gemensamma externa inköpsorganisationer. Här i Gävleborg har till exempel ett tiotal kommuner och regionen gått samman i myndigheten Inköp Gävleborg för att göra gemensamma inköp och upphandlingar.

Varför fungerar det inte? Jo därför att administrationen är tung och upplevs krånglig. Speciellt då det gäller frekvent återkommande inköp/upphandlingar på mindre belopp. Både för oss som ska lämna anbud och för de som ska köpa in tjänster eller produkter. Min upplevelse är att kostnaderna för att hantera en upphandling ofta inte står i proportion till affärens omfattning. Det gör att många företag, framförallt de mindre, drar sig för att lämna in anbud, de har inte möjlighet att avsätta den tid som krävs. Det kostar för mycket och risken att man går tomhänt från affären är stor.

Jag äger och driver tryckeriet Arkitektkopia. I mina kontakter med offentligt anställda tjänstemän har jag ofta mötts med skepsis. Även då jag varit avtalspart. Innan jag ens fått möjlighet beskriva mitt erbjudande mötts jag av följande standardsvar: ”Vi har redan en leverantör som vi är nöjda med. Det där får du ta med Inköp”.

De gör som de alltid har gjort
Det betyder att de gör som det alltid har gjort. Man verkar resonera: ”gör jag som jag alltid har gjort så kan det ju inte bli fel”. Det enda som är säkert är att de gör helt fel i förhållande till den lag de lyder under. Tjänstemännen, i detta fall informatörer, som normalt är vår professionella motpart i inköpsprocessen, lämnar i praktiken över hela ansvaret till inköparen och i förlängningen Inköp Gävleborg av rädsla att göra fel. Då en inköpare helt naturligt inte vet någonting om respektive bransch och dess kommersiella villkor blir det lätt väldigt fel och orättvisa villkor mot oss leverantörer. Det blir en katta och råtta lek där priset kan bli helt fel och den stora förloraren är skattekollektivet.

Det är vanligt att den centrala inköpsavdelningen har skapat så omfattande och krångliga upphandlingsunderlag att det inte går att förstå vad vi skall lämna anbud på. Som jag ser det är det den enskilde tjänstemannens ansvar att varje upphandling görs så som lagen alternativt den egna organisationens direktiv föreskriver. Känner vederbörande inte till det är ansvarig tjänsteman skyldig att ta reda på det. Känner man sig osäker kan vi leverantörer gärna svara på frågor.

Jag önskar enklare upphandlingar, mer tydliga politiska och väl förankrade riktlinjer om syftet och den enskildes skyldighet runt offentliga affärer. Dessutom att inköparens ansvar utökas så att hen tvingas följa upp att avtalen verkligen efterföljs. Att det införs omvänd vitesklausul i avtalen där köparen kan bli skyldiga ett vitesbelopp på låt oss säga 5000 kronor om man inte följer ingångna avtal. Att säkra kvalitet utifrån en juste konkurrens. Lägst pris och högst kvalitet är inte alltid det bästa. Det borde alla veta vid det här laget. Rätt kvalitet för ändamålet måste gälla. Min uppfattning är att om konkurrensen fungerar blir det i slutänden bäst pris och valuta för pengarna för skattebetalarna.

Mikael Sundström
Regionchef och franchisetagare för tryckeriet Arkitektkopia i Gävle