Utanförskap, vem är utanför?

På spårvagnen. Tidig morgon. På väg till jobbet. Fullsatt, ja fullstått också. Det går nog inte in två personer till i förortsvagnen på väg in till centrum. Vuxna, barn och ungdomar. Många ryggsäckar, gäspningar och språk. Mörkt ute, iskallt ljus i vagnen.
På väggarna i spårvagnen allehanda reklamaffischer. En faktiskt om ett telefonnummer om man behöver hjälp med våld i nära relationer. Men mest ser man förföriska bilder på läckra prylar som passar bra som julklappar.

En grupp ungdomar i högstadieåldern fångar mitt intresse. De kommenterar en fantastisk affisch med en liten robot som man kan styra från sin dator med Bluetooth-teknik. Så spännande grej för en 13-åring. Ja, den levereras dessutom som byggsats! En perfekt julklapp till en teknikintresserad, kanske i framtiden högbetald ingenjör. Kostar bara 1290:- kronor. Vilket kap!

Men ungdomarna kastar inga lystna blickar på den finurliga, utvecklande lilla apparaten. De talar ett språk jag inte förstår, men det går inte att ta miste på deras minspel, röstläge eller åtbörder till varandra, när de pekar på affischen, kommenterar och fnissar. Gesterna berättar om lite sorg, trötthet, lite ilska och kanske lite uppgivenhet. Det är denna stilla morgon manicken med prislappen som har väckt starka känslor, som de ventilerar tillsammans. Julklappstipset har provocerat dem. Det är uppenbart.

Nåt jäkla utanförskap var det aldrig tal om. Då!
Fattiga, medelklass och fattiga har alltid funnits, det är inget nytt. Och kanske blev vi avundsjuka på kompisar med fina trampbilar (som Lillprinsen hade) Märklinjärnväg, fin Monarkcykel och sen Puch Dakotamoppe. Men det var annorlunda förr. Det kändes aldrig som att vi som inte hade fina saker var annorlunda, inte accepterade, blev sedda över axeln. Vi fick vara med, som vi var. Nåt jäkla utanförskap var det aldrig tal om! Vi som inte hade det så gott ställt fick i stället lära oss de berikande, goda egenskaperna, att både längta och kämpa.

Mitt i julruschen ställs det på sin spets. Annonserna, den eviga julmusiken överallt, juldekorationerna i oktober, Black Friday, konsumtionshysterin och julstressen blir till en berättelse om vårt samhälle och om oss människor, hur vi lever, om våra drömmar och vår längtan. Och längst inne, en känsla av tomhet, att vi glömt bort att både längta och kämpa. ”Hittade en adventsstjärna på Rusta för bara 9:90, den var ju så söt”.

Och de här ungdomarna på spårvagnen då? Nej de tycktes inte en längre stund provocerade av den svindyra roboten. Jag förstod efter ett par minuter att samtalet mer handlade om att med händerna och gester visa oförståelse, skratta lite överseende, ja rent av skaka på huvet, som att de beklagade att nåt så exklusivt, dyrt och onödigt satt där på väggen och pockade på deras intresse. Den angick inte dem, hade ingenting med deras värld att göra. Som att de helt enkelt diskuterade vilka andra saker som är viktiga.
Ensamheten
I inget annat land är ensamboendet så stort som i Sverige. I Stockholm är ensamhushållen över 60%. Kanske också ensamheten. Och utanförskapet. Men vilket utanförskap? Har vi tappat samhörigheten i familjer, släkter och vänskapsband och försöker, med våra ekonomiska resurser, ersätta den med att köpa saker?

Segregation och integration talas det om i uppskruvade tonlägen, sterilt och könlöst, som om de vore ingredienser som ska blandas i en bulldeg i stället för att handla om människor. Som något som ”vi” ska fixa åt ”dom” så ”dom” blir lönsamma, slutar knapra på ”vår” välfärd. Ja, visst har vi det rätt bra, men…
Som det var förr

Tänk, jag tror att det bakom uttryck som ”främlingsfientlighet” döljer sig helt andra saker än klädstilar och matvanor, annorlunda språk, religiös tro och andras vanor. Omkring oss ser vi mer och mer som påminner oss om den tid när vi också längtade, kämpade, arbetade hårt och studerade för vår egen och familjens framtid. Samtidigt påminns vi hur det var när vi fortfarande stöttade och hjälpte varandra, och var noga med familjens och släktens sammanhållning. Det var ju våra föräldrars ”framgångskoncept”, som det heter nu för tiden, som gav oss den trygghet och de stabila förhållanden som vi fick förmånen att växa upp i.

Förtala, frysa ut, kränka, hota och hata
Man försvarar sig när man känner sig hotad. Hotad känner man sig när någon annan har och kan, det man själv saknar. Då blir man rädd att de andra försöker ta ifrån oss vårt överläge och vår makt. Mobbning startar alltid med rädsla. Enklaste sättet att försvara sig, det allra närmaste och allra enklaste sättet, är att förtala, frysa ut, kränka och öppet hata den man känner sig hotad av.

Utanförskap, behövs det?

Utanförskap finns på alla nivåer. Mänskliga resurser kommer bort i förutfattade meningar och okunskap. Vi tänker ofta som myndigheter, staten och kommuner i en stuprörsmodell. Skola, vård, omsorg, integration och försörjningsstöd har var sin generaldirektör och beslutar var för sig. Och så sprids uppfattningen att vi också måste tänka så: -Våra äldre måste spara för att skolan ska bli bättre. - Integrationen kostar så mycket att vi inte har råd med bättre pensioner. Personliga tragedier, stora kostnader, fel debatt.

Du och jag är inte ”grupper”. Vi är människor och individer med olika resurser och behov. Om vi lämnar stuprören och gör förebyggande sociala investeringar efter varje persons behov i stället, skulle konstgjorda motsättningar mellan ”grupper” både kosta mycket mindre, ge mycket bättre resultat, och minska avundsjuka och rädslan för att någon annan tar ifrån oss det som är vårt. Lösenord: Samarbete förhindrar utanförskap.
Läs Ingvar Nilssons och Anders Wadeskogs (nationalekonomer) högaktuella bok Utanförskapets pris, en bok om förebyggande sociala investeringar. (Studentlitteratur 2014)

GOD JUL! Till alla!

Claes Jenninger

------------------------
Anna Idell
CFA NYTT
http://www.cfanytt.se