Las Vegas Strip, den dubbla sexfiliga vägen som idag är pulsådern genom staden, startade 1946 då den i maffian involverade Bugsy Siegel byggde Flamingo Hotel utanför den dåvarande stadskärnan som idag är Downtown (Old town). När jättehotellet Mirage, med tema som en söderhavsoas, öppnade 1989 på The Strip satte det en helt ny standard med över 3000 rum och rymde både kasino, restauranger, underhållning och massor av affärer under samma tak. Det har blivit den formula som alla nybyggda hotell följer och försöker överträffa konkurrenterna i attraktionsvärde och tematisering. Las Vegas har med sina 150.000 hotellrum idag mer än dubbelt så många som New York och besöks varje år av 40 miljoner turister och har även utvecklats till världens idag största mäss- och kongresstad. Av världens tjugo största hotell så ligger femton av dem i staden som är känd för att aldrig sova.
Störst i stan, och följaktligen i hela världen, är MGM Grand Hotel med mer än 5000 hotellrum, varav 700 är sviter. Bara kasinot har en golvyta på 17 000 kvadratmeter. Filmbolagets lejon är en bärande del av varumärket och utanför finner man således världens största bronsstaty i form av ett lejon liksom att levande lejon i glasbur lojt ligger och fluktar på besökarna inne i det enorma kasinoområdet.

De enorma hotellen ligger sida vid sida, mitt emot varandra genom hela staden. Kontrasterna är stora mellan de futuristiska bronsfärgade (Wynn) hotellen till den groteska riddarborgen Excalibur och en hel pyramid (Luxor) med en fullstor sfinx utanför. Därimellan sticker stadsdelen New York (också hotell) med både frihetsgudinna, Empire State Building samt berg- och dalbana upp. På andra sida stripen finns Europa representerat i form av Paris med både Eiffeltorn och triumfbåge samt Venedig (Venetian) med kanaler både utanför och inuti hotellet. Där kan man få sig en gondoltur mellan butiker, restauranger och kanske kliva av vid ”Rådhustorget” (notera att vi är inomhus här) för att ta sig en matbit och lyssna på en stråkorkester som spelar under tiden. Lägg därtill ett dussintals andra jätteanläggningar, alla tematiserade och på sin tid byggda och presenterade för att vara störst, häftigast och locka till sig mest spelare från både hela Amerika och resten av världen så förstår ni att det finns massor att ta sig igenom och uppleva.

Del gamla delen, Old town, bjuder idag på något som kallas the Fremont Experience där det mesta av gammalt neonljus och miljö från 50-talet finns bevarat. Världens största (vad annars) videoduk är byggd som en kupol och löper över huskropparna fyra kvarter. Detta förvandlar Fremont Street till en fantastisk gågata mellan de gamla klassiska kasinoma som Golden Nugget och Binion's Horseshoe.
Efter mörkrets inbrott släcks hela gatan ned med jämna mellanrum när olika shower utspelas i det gigantiska taket samtidigt som musiken fyller vartenda kvarter. Häftigt? Ja, mycket!
Om det hela tiden rivs och byggs nytt på The Strip så är det som tiden för övrigt stått stilla på Fremont Street. Dessutom är både hotell, spel och mat betydligt prisvärdare här än i de nyare delarna av staden.

Som gammalt Elvis-fan är det kul att besöka staden så till vida att Elvis spelade in två av sina absolut populäraste filmer här. Den ena var Viva Las Vegas från 1964 med svenskfödda Ann-Margret (flicknamn Olsson från Jämtland). Det handlar om en ung racerförare som förlorar vunna pengar men vinner (naturligtvis) ändå Las Vegas Grand Prix och den söta svenskans hjärta. Den andra filmen Elvis gjorde här var hans första musikaliska dokumentär, Thats the way it is, från 1970. Med ett trettiotal rullar i bagaget, varav de allra flesta var snabbproducerade lättviktiga musikaler, hade Elvis gjort comeback inför publik året innan. Ett filmteam följer då hans repetitioner inför sommarevenemanget på Hilton Hotel. Hotellet (byggdes som International Hotel 1969) var då det största i världen. Det ligger lite vid sidan om stripen intill Las Vegas Convention Center, som arrangerar flera av världens stora branschmässor.
Här uppträdde Elvis på 70-talet och slog alla tidigare rekord fram till sitt sista framträdande i Vegas, december 1976. Utanför entren står en staty av Elvis i klassisk scenmundering och turisterna stannar upp i en ständig ström och fotograferar sig bredvid "The King".
För mig var det naturligtvis en riktig fullträff när jag fick träffa väktaren Wayne Harris som berättade många fina Elvis-historier och visade runt i den enorma salongen som Elvis fyllde till sista plats, 837 föreställningar, som mer än 2,5 miljoner människor såg under de år han regelbundet uppträdde där. Wayne visade även utrymmena bakom scenen och hissen med specialdörr som gick ned till greenroom i källaren och upp till svit nummer 3000 på trettionde våningen. Elvis isolerade sig där med förtejpade fönster under de månader han vistades på hotellet och för det mesta levererade två shower per kväll.
Fantomen på Operan gick här under flera år och idag är Barry Manilow huvudakten - men det är ju liksom inte riktigt samma sak som Elvis, eller?

Varje hotell har ett eget kasino och utbudet av nöje och underhållning är grymt stort då alla slåss om att få flest gäster och mest spel på just sitt hotell. Vissa hotell har flera shower på olika scener varje dag. Allt från världsartister till hyllningsshower av legender eller TV-kändisar som Jay Leno och Jerry Seinfeld.
Utbudet ligger uppskattningsvis på mellan 50 och hundra olika föreställningar varje dag. På olika platser i centrum, säljs biljetter till halva priset på det mesta utom de populäraste toppakterna. För 25 dollar såg vi "The Rat Pack is back" med lookalikes av både Dean Martin, Frank Sinatra och Sammy Davis. För ytterligare tio dollar så "mutade" vi på klassiskt Las Vegasvis till oss ett bord betydligt närmare scenen. Nostalgiafton så det förslår och naturligtvis jublade publiken extra mycket när "Marilyn Monroe" dök upp i publiken och kompletterade showen.
På Ceasars Palace turades superstjärnorna Cher och Bette Middler om att dra storpublik i stans största showroom. Jag avnöt Midler och hennes föreställning "The Showgirl Must Go On". Det var en komplett Las Vegas show med både sång, massor av humor och ett 20-tal dansöser i klassiska plymdräkter. En gigantisk filmduk var backdrop över hela scenen och naturligtvis hälsade även Elvis på här i filmens form. Allt är så stort så det nästan blir överväldigande vilket gör det omöjligt att ta in alla intryck, som så mycket annat i den här bisarra nöjesstaden.

Då det är så mycket att se och uppleva är det upp till var och en att bedöma vad som intressant. Ytligt smäck, modern kulturhistoria eller hisnande action. Jag konstaterar bara att smörgåsbordet är gigantiskt och för den som är intresserad av att förlusta sig är möjligheterna i princip outtömliga - förutsatt att man inte bara spelar bort sina pengar förstås! Jag är absolut ingen spelare men noterar att de flesta spelformer finns representerade och beroende på ställe kan du spela för allt från småpengar upp till skyhöga insatser. Det som förvånade mig var att det nu inte går att spela för mynt i de tusentals ”enarmade banditer ” som finns i kasinona. Som spelare köper du istället en spelkupong som maskinen förvandlar till ett antal tillgodhavanden. Tryck på knappen (inte många orkar dra i de mekaniska armar som fortfarande finns kvar) och vid vinst skramlar det högt och elektroniskt i apparaten av simulerade mynt. Myntfacket förblir alltså tomt men på displayen genereras det digitalt ett antal nya drag. Den som mot förmodan inte vill spela upp sina tillgångar trycker då ut ett kvitto och köar sedan snällt för att hämta ut sin vinst i en särskild kassa. Jag tyckte det var skittråkigt – men miljontals andra tycker bevisligen precis tvärtom.

En av Vegas häftigaste upplevelser är utan tvekan att åka helikopter och från ovan betrakta den "konstgjorda" staden och de närliggande samhällen som blomstrar mitt i ökenlandskapet. Anledningen till detta är den magnifika Hooverdammen, en av världens största byggnader, som samlar upp vatten från Coloradofloden och försörjer inte bara Las Vegas, utan också städer i både södra Kalifornien och Arizona med både energi och dricksvatten. Efter en närmare titt på den konstgjorda sjö som dammbyggnaden dämmer upp går färden vidare mot magnifika Grand Canyon, en av världens sju naturliga underverk. Det är en enorm kanjon, dalgång, som urholkats i Coloradoplatån av floden. Den sträcker sig nästan 45 svenska mil med en bredd på ungefär en svensk mil i snitt och är 1 till 1,5 km djup. Känslan när vi åkte över bergskammen samtidigt som ledmotivet till Stjärnornas Krig spelas för fulla muggar inne i helikopern var fantastisk och ståpäls känns som ett understatement. Klipporna stupar brant i den kilometerdjupa fåran där bergsplatån sträcker sig milsvitt genonom landskapet.
När vi på återfärden närmar oss Las Vegas och ser staden ligga utsträck i öknen, lite mer än en svensk mil bred, säger piloten att här kommer lite musik ni känner igen. I hörlurarna stämmer Elvis ut i hyllningslåten till staden - Viva Las Vegas. Var det maffigt tidigare så är inte ett öga torrt nu. Turen för oss nu över den norra delen av stan, Downtown för att sedan följa ytterkanten av the Strip, förbi alla jättehotell, ned mot flygplatsen i den södra utkanten.

Att äta, dricka och uppleva är generellt mycket prisvärt jämfört med alla andra större västerländska städer. Som besökare kan du botanisera mellan prisvärda brunscher för ca 15 dollar (drygt 100 kronor) eller bufféer för mellan 20-30 dollar. Utbudet är stort och som gäst får man äta hur mycket man vill och sitta kvar hur länge som helst. Detta är naturligtvis inget att rekommendera som vana. Men visst fascinerades jag av att det fanns så många som var så groteskt övervikta. Dricker man en liter Cola och tuggar i sig ett kilo bakelser och sötsaker till frukost i ställer för juice och müsli så händer det naturligtvis grejer. På Bally´s där vi bodde hade jag hört att att det serverades stans bästa söndagsbrunch men jag ryggade inför prislappen på hela 85 dollar (600 kronor). Fast då visste jag förstås inte att då ingick det obegränsad mängd med fri champagne!
Inne på Sahara, klassiskt ökentema smakfullt kompletterat och tematiserat med amerikanska Nascarbilar och utställningar, serverades de största hamburgertallrikar och sallader jag någonsin tagit del av. På väggen (Wall of shame) visades flera lyckliga gourmander upp på bild som lyckats med bedriften att trycka i sig huvudskrovmålet för 23 dollar, uppskattningsvis ett par kilo fettsprängd köttfärs med majonäs och pommes frites. Belöningen är att förutom berömmelsen, får man pengarna tillbaka - och sannolikt en mage som knorrar rejält i flera dagar.
En annan höjdare, bokstavligt talat, var att besöka hotellet Stratosphere, den högsta byggnaden i USA, väster om Mississippi. På mer än 300 meters höjd får besökarna, efter en säkerhetskontroll liknande den på flygplatser, en fantastiskt utsikt över staden där man ser stora delar av Nevadaöknen och de intilliggande bergen. På taket finns tre olika ”nöjes(?)attraktioner”. Naturligtvis funderade jag vad jag höll på med när jag väl satt i uppskjutet på toppen av denna höga byggnad - innan jag sköts ytterligare femtio meter upp mot skyn. Färden skedde i 4 G för den som är intresserad av jordens dragningskraft och astronautromantik. Ja, det var skithäftigt, men jag valde bort de två andra som gick ut på att på otäckaste tänkbara sätt slunga dig runt omkring, utanför taket på tornet – Huah!

Att bara vandra runt på gatorna och titta in på de olika nöjespalatsen är nog ändå det mest prisvärda nöjet och det finns massor att se. På det anrika kasinot Harrah's, som f.ö gästades av Donny och Marie Osmond när vi var där, kunde man se världens törsta bilutställning av klassiska bilar till försäljning. På vägen genom kasinot till den enorma utställningen av lyxbilar hann jag se både Alice Coper och Pink, i alla fall grymma lookalikes, uppträda på scener mellan spelborden. Elvis var tydligen och käkade just då för deras slogan är annars just - Elvis never leaves the building. Honom träffade jag f.ö i olika former både här och där i staden och även några Michael Jackson och Blues Brothers. Alla ställde glatt upp på bild, men även kungen måste försörja sig så han tog glatt emot någon endollarssedel att stoppa innanför guldbältet. Under Paris Las Vegas kan du gå på franska gator och gränder och ta del av fransk arkitektur. I Las Vegas utförs flest bröllop i USA så överallt ser man också allt från enstaka brudpar till stora bröllopssällskap som festar oberoende av tidpunkt och veckodag. Här är nämligen klockor av underordnad betydelse och förekommer inte alls inne i de stora hotellen och kasinona. Coka Cola erbjuder ett eget mindre varuhus på tre våningar, Harley Davidssons restaurang har (sannolikt världens största - ni anar formen nu va?) motorcykel som spränger ut genom väggen samtidigt som man säljer stadens största drink, en liter, för 32 dollar som man sedan fritt får spatsera omkring med på gatorna. Om plånboken tillåter kan man även hyra en Porsche, Hummer eller Lamborghini direkt på gatan för att glida iväg utefter stripen eller ge järnet rätt ut i öknen.

Las Vegas har precis som resten av USA lidit en hel del av den ekonomiska krisen och många av de stora byggen som då pågick avstannade helt under något år. Nu har dock hjulen börjat att röra på sig igen och av nybyggnationerna att döma kan man se att om det under 80- och 90-talet var svulstigt och överdrivet då så är det nu en betydligt vassare futuristisk design som gäller för både hotell och affärsbyggnader med extrema glaspartier och lutande fasader och huskroppar.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att för att ha behållning av Las Vegas bör man nog vara vuxen men i allra högsta grad ha barnasinnet i behåll. Smaklöst och vulgärt kan nog många tycka - men gillar man god mat, prisvärd dryck med massor av både öron- och ögongodis är det tveksamt om det finns någon annan plats på jorden som kan jämföra sig med detta.

Jag är beredd att hålla med Elvis:
Viva Las Vegas turnin' day into nighttime
Turnin' night into daytime
If you see it once
You'll never be the same again

Text: Joe Formgren
Foto: Ingela Gustafson